Många har nog sett “Gina Dirawi Lever och Dör” på SVT vid det här laget. På många sätt sammanfattar serien mina erfarenheter kring hur problematiskt det kan bli när man närmar sig olika andliga och medvetandepraktiker så som meditation med en “quick-fix-attityd” som jag tycker att Gina gör i serien. Hon reser världen runt och provar såväl meditation, sufidans, filosofiska samtal som animistiska förhållningssätt, men eftersom att inget “funkar” för henne är hon snabb på att förkasta dem allihop som inkompletta eller som “kanske bra för andra men inte för mig”.
Sedan är det ju högst förståeligt att Gina egentligen behöver mer individualiserad hjälp, så som hon får tillgång till mot slutet när hon möter psykologen och författaren Dr. Shefali som hjälper henne att förstå att hon bär på olika trauman, såväl egna som nedärvda. I det läget kommer ju inte någon quick-fix att “funka”, då Gina ännu inte fått hjälp med att förstå varför till ex meditation är så “svårt” för just henne när andra verkar blir så väl hjälpta av den praktiken. Gina lämnas med en känsla av att det är något som är “fel” med henne, då de ytliga instruktionerna hon får för meditation och de andra praktikerna som hon provar inte träffar rätt på en gång.
Just denna sorts miskommunikation och missförståelse inför medvetandepraktiker upplever jag som så ofta förekommande och högst problematisk: Instruktionerna som ges är inte individanpassade utan stannar vid det ytliga, och instruktören tar inte reda på ifall utövaren kan ha någon form utav trauma eller liknande i bagaget som kan göra att praktiken behöver anpassas och svårigheterna behöver förhållas till på ett medvetet sätt. Detta sker samtidigt som utövaren sitter med förväntningar om att praktiken bara ska “funka”, och att “resultaten” ska gå att uppleva mer eller mindre direkt, annars är det antingen praktiken som är dålig eller en själv som det är fel på.
Sammanfattningsvis – efter att ha sett denna serie lämnas jag, som så många gånger förr, med en känsla av att det är så synd att dessa olika praktiker som har så många, ibland tusentals år på nacken, och en så kraftfull potential att föra oss närmare såväl oss själva som andra levande varelser, hanteras så lättvindigt och ytligt i så många sammanhang. Inte undra på att många får negativa erfarenheter av praktikerna och aldrig mer vill prova dem. Detta är verkligen något som jag själv vill ändra på i min kliniska praktik och genom min forskning.