Att se människan framför sig, inte “kunden/diagnosbäraren/brukaren”, är inte alltid så lätt som man skulle kunna tro. Jag hamnade i en diskussion om detta igår. Samtalet kom in på vilka vårdupplevelser folk hade haft på senaste tiden, och en efter en redogjorde man för upplevelser av avhumaniserade möten i vården. Vissa skildringar var direkt skräckinjagande: läkaren som inte pratade med sin patient alls utan tittade ner och mumlade omdömen om patienten (“medelålders kvinna, fet, vårdat klädd”) rakt in i diktafonen t ex, eller psykologen som inte lät patienten få en syl i vädret, utan pratade på hela timmen själv. Horribelt!
Apparat i mänsklig skepnad
Min tanke om detta är att personalen i vården många gånger känner att de måste prioritera effektivitet/antal besök framför att få till riktiga möten där patienten känner sig sedd som en hel människa, eller att de faktiskt är så trötta att de på jobbet inte orkar vara människor själva – de är en slags vårdmaskiner, en apparat i mänsklig skepnad.
Små mänsklighetsmarkörer
Vår diskussion fortsatte, och strax gick den över i berättelser om möten med personal i vården där man som patient verkligen hade känt sig sedd och bemött på rätt sätt. Det var små saker som var avgörande, en ärlig och genuin blick, en hand på axeln, en fråga om “hur mår du egentligen?” Små bekräftelser och tecken på närvaro. En person hade t o m börjat gråta av en sådan seende fråga, det hade känts så avgörande att sköterskan undrade hur hon faktiskt mådde. Det var starka berättelser om människor som på ytan uppfattas som robusta, rationella och rejäla som blev så otroligt berörda av små tecken på mänskligt bryende.
Ohållbara arbetsförhållanden
Vår erfarenhet på Existentiellt Vis är att denna längtan efter mänskligt bemötande har ökat i samhället, och att tid- och orkbristen att ge detsamma har minskat inom t ex vården. Många av dem vi handleder vittnar om att deras lust och vilja att bemöta människor på ett genuint sätt stupar under behovet att klara av organisationens krav på pinnar, besök, flöden etc. Det stora problemet med detta är tudelat: först och främst förstås att patienterna/brukarna känner sig otillräckligt bemötta vilket innebär sämre vård, men också att personalen alieneras och känner sig mer och mer automatiserad. En del av personligheten dör då på jobbet, och detta är i längden ohållbart. Det leder till stress, alienation och sjukdom, samt naturligtvis sjukskrivning, vilket i sin tur drabbar organisationen och patienterna/brukarna.
Inre hållbarhet
Vi på ExVis ser detta som ett centralt problem i dagsläget. Vi betonar inre hållbarhet – vi vill skapa arbetssätt som gör att vi inte slits ut och kastas bort, utan som ger oss möjlighet att växa och utveckla förmågor som vi med tiden kan dela med oss av till dem vi möter samt till nya medarbetare. Detta är ett sunt och eftersträvansvärt kretslopp, medan en organisatorisk slit och slängkultur inte gynnar någon. En blomstrande äng hellre än en rostande maskinpark.
Frågor och erfarenheter tas tacksamt emot!
Arbetet med att skapa hållbara arbetssätt, särskilt inom vården, är både utmanande och givande, och vi är hela tiden på jakt efter att förstå vilka dilemman och utmaningar som personal “därute” ställs inför. Om Du har någon fråga eller en erfarenhet att dela med dig av, tveka inte att ta kontakt med oss!
Hälsningar
Minna och Maria