Jag får ofta följande fråga på mina mindfulnesskurser: Varför skulle det vara något dåligt med att man distraherar sig själv genom att ständligt titta på sin mobil, det är väl massor med bra information där, sociala kontakter osv? Och då brukar jag svara: Jovisst, det finns massor som kan vara bra med mobilerna, de har underlättat våra liv på många sätt, men om vi börjar använda oss av dem som vanemässig, oreflekterad distraktion så för det med sig problem.
Distraktion tenderar att skapa psykosomatiska problem
Mitt svar argumenterar jag med det som som man vet genom forskning inom psykosomatik, dvs psykets påverkan på kroppen. Man har till exempel i några större studier kunnat se att människor som använder sig av en större mängd psykologiska försvar tenderar att ha mer psykosomatiska besvär i kroppen, så som kronisk värk, magont, astma, eksem osv (detta betyder förstås inte att dessa besvär alltid är psykosomatiska, det kan också finnas andra orsaker).
Vad är psykologiska försvar?
De är automatiska beteendemönster som vi tar till för att undvika känna negativa känslor så som ångest, och de kan te sig på många olika sätt. Till exempel kan vi skylla på vår omgivning när vi känner ångest, och det brukar minska på ångesten, eller så kan vi förneka vår ångest, eller distrahera oss. Alla dessa försvar tjänar sitt syfte när de används till måtta, men när vi börjar använda dem just till alltför stor grad så blir det problematiskt. Detta är för att ångesten/de negativa känslorna egentligen inte försvinner, utan de manifesterar sig på något annat sätt, eller i kroppen i stället.
Så hur undviker jag att distrahera mig?
Ja, hur gör man? En sak som jag själv har märkt är att min mobiltelefon har en otrolig dragkraft på mig. Så fort jag känner mig uttråkad, stressad, ångestfull, så ploppar det upp en tanke om det ena eller andra som jag skulle kunna göra med mobilen – distraktionen finns alltid nära tillhands. För det första, så brukar jag lägga mobilen ifrån mig så att jag inte ser den, och har den på ljudlöst så ofta som möjligt.
Impulsen till att distrahera sig kan bli en öppning
För det andra, så kan just impulsen att ta fram mobilen vara en öppning för att medvetandegöra och utforska vad som pågår i ens sinne och kropp – vad är det för känsla som jag försöker distrahera mig ifrån nu? Varför vill jag inte känna vid den känslan, och varför uppstår den? Kan jag låta mig vara med känslan en stund, andas med den? Finns det något annat konstruktivt jag kan göra för att ta hand om känslan och dess ursprung(ibland kan det också vara just att ta fram mobilen som är det konstruktiva!)? På det här sättet blir det mer möjligt att smälta känslorna, bearbeta dem, i stället för att lagra dem någonstans i kroppen. Så på det sättet kan vi använda våra impulser till att distrahera oss själva till att i stället få ökad självkännedom! Och denna förmåga till att stanna kvar i en känsla på detta sätt kan vi stärka bland annat genom att öva på mindfulness – på att sitta tyst i en stund, fokusera på andningen och vara kvar där oavsett vad som dyker upp i form av tankar eller känslor.
Och ibland orkar vi ändå inte motstå, impulsen är för stark och vi finner inget skäl till att stå emot. Och det är också OK – som sagt tjänar försvaren också ett syfte om de används till måtta, och för all del, det finns så klart även positiva aspekter av att använda sin mobil ibland.