Framförallt i USA yttras en del kritik mot mindfulnessrörelsen som inom den ramen ibland kallats för McMindfulness. Termen har använts för att illustrera hur mindfulnesspraktiken komodifierats och marknadsförts som en metod som främjar individualistiska värderingar och självförbättringsprojekt utan att kritisera det kapitalistiska systemet som ofta är grunden för stresskapande miljöer och arbetsplatser. Att mindfulness på detta sätt har förlorat en väsentlig del av sin ursprungsanda, som är den större buddhistiska (och även vediska) ramen med allt det innebär – bland annat i form av fokus bort från det individuella egot mot insikten om en själv som del av ett större sammanhang och helheten. Och denna kritik yttras ibland med all rätta.
Två vingar behövs för att flyga
Inom buddhistiska ramar där mindfulnesspraktiken har sina rötter, får man lära sig att det behövs två vingar för att flyga, alltså för att utveckla medveten närvaro – mindfulness. En av vingarna är den som oftare förknippas med en snäv förståelse av sekulär mindfulness, alltså medvetenheten, insikten i det närvarande ögonblicket. Den andra vingen kan beskrivas som kärleksfullheten/medkänslan. Här menas inte enbart ”självmedkänslan”, utan medkänslan med alla levande varelser. När dessa två ”vingar” övas tillsammans, är det så småningom svårt att undvika utvecklandet av ett medvetande om hur allt i världen hänger samman och är beroende av vartannat. Och när detta medvetande utvecklas, är det även svårt att undvika att känna ett ansvar som sträcker sig utanför ens ego-gränser – ett ansvar för helheten. En välinformerad sekulär mindfulnesslärare skulle inte försöka lära ut den ena utan den andra.
Ett etiskt ramverk saknas
Inom den buddhistiska läran konkretiseras denna sammanflätningen mellan individ och världen (som förstås även inkluderar en själv) genom bland annat den så-kallade åttafaldiga vägen. Dessa åtta principer ger vägledning i hur man kan leva ett liv som främjar upplysning och frihet från lidande, och motverkar de tre onda egenskaperna; girighet, hat och villfarelse. Vägledning ges gällande bland annat arbete, samliv, icke-våld, hur en talar osv. Detta, liksom andra lärdomar inom buddhismen erbjuder ett ramverk som hjälper en med de val som en ställs inför i livet, för att hjälpa en att komma fram till vad som är det medvetna, medkännande och kärleksfulla valet i olika livssituationer. Men om en övar på medveten närvaro (inklusive medvetenhet om beteenden, beslutsprocesser och val) och kärleksfullhet/medkänsla (inklusive omtanke om hur ens beteenden och val påverkar andra), så är det möjligt att man i slutändan också skulle kunna komma fram till detta sorts etiska ramverk för sitt liv av sig självt, även om vägen dit lär vara mycket mer krokig och svår. Även den buddhistiska Sanghan – gemenskapen – erbjuder ett stöd i detta, och är något som ofta saknas i sekulära sammanhang.
Det är inte den sekulära mindfulnessrörelsen i sig som är problemet
Egentligen är dock kritiken mot “McMindfulness” något felriktad, som jag ser det. Det är ju inte så att mindfulnessinterventioner är ensamma om att fokusera allra främst på isolerade individer – hela den Västerländska psykologin, psykiatrin och medicinen gör ju det. När mindfulness används inom den ramen, så har den formats om till att passa den. Västerlänningar i allmänhet och psykologi/psykiatri i synnerhet vill allra oftast inte ha med etiska kompasser eller ramverk att göra. Sådana ramverk för tankarna till kristendomens tio budord. Hade man haft med den delen av buddhismen i sekulariserade mindfulnessprogram hade de nog inte ens kunnat kallats för sekulära och komma in i hälso-/sjukvård. De hade aldrig blivit så utbredda som de blivit nu. Problemet som jag anser det är inte att mindfulness sekulariserats och används för individualiserade ändamål, där de har visats göra nytta för individer i form av ångest-, stress-, depressions- och smärthantering. Att individualisera hälsoproblem – såväl fysiska och psykiska – gör vi i Västvärlden så väl ändå, oavsett vilken ”metod” vi använder. I stället för att se sekuläriseringen av mindfulness som ett problem, väljer jag att se det som en möjlighet med tanke på de buddhistiska ramverk som praktiken springer ur.
Hur kan vi ta in etiken på ett lämpligt sätt?
Nu, när intresset för mindfulness har vuxit är det kanske äntligen på sin plats att även börja tala om det mer omfattande buddhistiska ramverket. Det är här mindfulness har sin styrka: Den kommer ur ett system som tar tydlig hänsyn till individens ömsesidiga beroende med världen. Även om den bryggan har tillfälligt till synes nedmonterats för att sekularisera mindfulness, bör den även vara naturlig att återskapa, då den ligger i metodens natur och ursprung. Frågan är hur en gör detta på bästa sätt. Detta är något som jag ofta reflekterar över.
En ny bok om ämnet
David Forbes har skrivit en ny bok om ämnet som kommer ut i maj, som jag ser fram emot att läsa: ”Mindfulness and its Discontents: Education, Self and Social Transformation”. I boken betonar han vikten av att stå emot stresskapande strukturer så som rasism, ojämlikhet, individualism och neoliberalism, och i stället rikta mindfulnessrörelsen till att främja transformativa processer som skapar ökad medkännande och rättvisa. Kanske har han några svar på hur man bäst gör detta i en sekuläriserad, individualistisk och marknadsstyrd värld, som just nu är i akut behov av ett systemskifte? Det hoppas jag i alla fall.