Jag har hittat en ny hobby såhär lagom till sommarlovet – att färglägga sådana där mandalabilder, pynta dem med lite glitter och rama in dem till kitschiga tavlor som jag hänger upp på landet. Det är trevligt då vi även kan göra det tillsammans med barnen. Ibland har jag dock sett att sådana mandalaböcker marknadsförs som ”mindfulness”. ”Rita dig mindful”, eller ”Mindful colouring book” står det på uppslaget. För mig klingar det starkt falsk marknadsföring!
Är mandalas lika med mindfulness?
Ingen aktivitet i sig är mindfulness – det är inte formen som avgör om något är mindfulness utan ”innehållet”, eller attityden, ”mindsettet”. Man kan till och med sitta igenom en meditationsretreat utan att egentligen vara ett dugg mindful, och man kan göra något högst komplext som att skriva en text eller prata inför en grupp och samtidigt vara mindful. Visserligen är det lättare att öva på mindfulness i samband med aktiviteter som är monotona och inte präglas av prestation eller av att man ska komma nånvart. Men visst kan det lätt bli en prestation att färglägga mandalas, även om det är en ganska monoton aktivitet i övrigt!
Attityderna av mindfulness
Så vilka ”attityder” är det som kännetecknar mindfulness? Om man utgår från en definition – ”att vara medvetet närvarande i nuet, utan att döma”, så kan man börja nysta ut dessa.
Medvetet närvarade i nuet…
För det första, att vara medvetet närvarande i nuet; vad ska man då vara medveten om? Det som faktiskt sker i nuet! Det enda som vi egentligen kan känna till om nuet är det som vi fångar upp via våra sinnen- synen, hörseln, fysiska förnimmelser. Dessa kommer och går i sin egen tid, men lämnar inga spår efter att de försvunnit. Hör du ett ljud så hör du det, när du inte längre hör det så hör du inte det (även om du kan få tinnitus av ljudet, men då är det tinnitus du hör). Du kan fortsätta att tänka på ljudet som du hörde, fundera på var det kom ifrån eller huruvida du gillade det. Men tanken är genast en representation, en abstraktion av det du hört – alltså ett steg ifrån det konkreta nuet. Så fort vi hamnar i tankarnas värld är vi minst ett steg ifrån nuet, ibland många fler.
…utan att döma
För det andra, så innehåller definitionen detta med att inte döma. För visst dömer vi precis hela tiden; det är det som sinnet gör – värderar det som sker i nuet i relation till det som hänt tidigare, det som vi har lärt oss att tycka om och att inte tycka om. Detta är helt naturligt, och förstås värdefullt till viss del! Men om vi alltid bara utgår från våra inlärda omdömen när vi betraktar nuet så finns det en stor risk för att det som vi ser och upplever förvrängs av våra omdömen. Vi missar de delar av nuet som inte passar in i våra föreställningar – alltså en stor bit.
Sedan, när vi övar på detta med att vara medvetet närvarande i nuet utan att döma så kommer vi tröstås att falla dit igen. Vi kommer kanske att lyckas vara i nuet bara en sekund i taget, så faller vi tillbaka i tänkandet och dömandet. Här kommer alltså en till viktig nyckelfaktor in; att också ta ett steg tillbaka från att döma oss själva.