Ja det är det. Så ser jag det – leken är en väsentlig del av att vara människa.
Den livsnödvändiga leken
Vad är gemensamt för de allra flesta människors barndom? Jo, leken. Barn leker, det är i princip definitionen på ett barn. Och titta dig runt bland de vuxna: hur många sorters lek ser du inte där? Social lek, motorisk lek, mental lek. Leken är mer eller mindre en livsnödvändighet för människan (och för många andra djur).
Lekens syfte
Vad är egentligen lek? Det har visat sig väldigt svårdefinierat. Forskarna har försökt på många vis, men lekens kärna undflyr definitionerna. Man har tänkt att lek är en förberedelse för vuxenlivet, att man tränar de förmågor som kommer att behövas sedan. Dock har studier visat att flera djurarter gör sådant i leken som de inte kommer att ha den minsta nytta av senare i livet. Likaså har man tänkt att ”leken har inget syfte”, men sedan har forskarna genast påpekat att leken har en massa utvecklande syften, så den definitionen har inte heller fungerat. Även om vi definitionsmässigt har svårt att förstå leken vet alla vad lek är. Alla har varit i den, alla vet hur den känns.
Lek och allvar
Leken kommer alltså av sig själv för människan, men vad finns det som kan hindra den? Min erfarenhet pekar mot att alltför mycket allvar, alltför mycket tyngd och verklighet, effektivt dödar den kreativa leken. Mitt intryck är också att empatitrötthet ofta har ett samband med alltför lite lekutrymme. När vi bara ska jobba, jobba, jobba, och ägna oss åt allvar, bekymmer, problem. Nej, det blir inte kul. Vi behöver leka emellanåt.
Lek och liv
När vi inte längre leker måste vi se upp. Då finns det risker för inre uttorkning. På något ursprungligt vis mår ju en människa som leker inte helt dåligt. Det finns åtminstone någon energi, någon livslust, någon upptäckarglädje, hos den som leker. Och dessutom tenderar denna livslust att öka i takt med att leken fortgår.