De flesta har varit med om något i sitt liv som fått dem att känna sig fast i det förflutna, oförmögna att ”gå vidare”. Detta är ett intressant uttryck och något som tål att tittas närmare på. Vad menar vi egentligen när vi pratar om att gå vidare?
Att gå vidare tycks innebära ett slags vändpunkt, att faktiskt låta livet flöda igen. Att öppna sig. Att lämna det som hållit en fast på något vis, och låta nya saker hända. Kanske lämnar man bakom sig en benägenhet att upprepa något destruktivt. Kanske ger man upp en gammal längtan om något som blivit allt mer orealistiskt. Kanske har man tröttnat på ett diffust obehag och ett tärande missnöje. Det är då människor brukar börja prata om att gå vidare.
”Vi vänder blad”
När kung Carl Gustaf, efter att det kommit ut att han varit inblandad i olika skandaler, föreslog att han och pressen skulle vända blad, försökte han få det att låta som att ”nu ska vi inte älta det här utan nu tänker vi på nåt annat”. Syftet var naturligtvis att slippa förklara sig, att slippa stå till svars för sådant som motparten skulle anse förkastligt och att helt enkelt slippa möta den generande sanning som han var en del av. I hans fall var det förstås extra svårt med tanke på att detta skulle ske i offentligheten, men hans ”nu vänder vi blad, allihopa!” är en metod som många använder sig av i privatlivet för att undvika konfrontation med det som varit. Risken är dock stor att situationen snart upprepar sig. Om man ”vänder blad” på detta brådmogna, förhastade sätt har man inte gått vidare, man har bara blundat och sprungit iväg.
Livsmod
Att verkligen gå vidare, helhjärtat, innebär en process. Det innebär att öppna upp för en förändring, att bejaka den osäkerhet som en öppen framtid innebär. Att säga ”jag vet vad jag har och jag vill inte ha det längre. Jag tackar nej till det, utan att veta vad jag får istället”. Detta är en väldigt spännande process att följa en annan i, och den kräver livsmod. Den kräver också generositet gentemot en själv – att man är villig att offra något, att man inte girigt hänger fast vi det man har samtidigt som man önskar sig något annat.
Yttre hinder skymmer sikten
I mötet med ensamkommande ungdomar brukar detta tema vara starkt. Inte just orden ”gå vidare”, men känslan av att sitta fast. Att sitta fast mellan två världar – du kan inte återvända och du kan inte gå vidare. Detta är psykologiskt sett väldigt tufft – det är som att livets flöde har stoppats upp från två håll och det finns inget en själv kan göra för att påverka detta. Den svårigheten är ett tema i sig och något som det finns mycket att säga om, men för att hålla mig till ämnet i detta blogginlägg så är det ohemult svårt att gå vidare när det finns yttre omständigheter som gör det omöjligt (dvs alla vill ha svar från Migrationsverket, men det kan ta uppemot två år efter ankomst). När yttre hinder är stora är det lätt att tappa kraften och även hoppet; hoppet om framtiden.
Ge inte upp, det finns gott om utrymme för utveckling!
Men – även om fokus hos ungdomarna ofta är på de yttre frågorna, så finns det saker som kan öka känslan av fäste och stabilitet i den situation man är i. En viktig sådan sak är att röra sig fram och tillbaka mellan ”då” och ”sedan” – hur var det då, och vad längtar jag till? Att konkretisera och levandegöra dessa föreställningar ger kraft och riktning. Det är framförallt viktigt att dämpa idealisering och rädsla som ofta genomsyrar våra bilder av hur det var och hur det kan bli: ”åh, allt var så underbart då” (idealisering) och ”det är min största mardröm, jag klarar inte av det, då ger jag upp” (rädsla).
Våra inre fotofilter
Avstånd och otillgänglighet gör oss ofta benägna att färga föreställningar med starka känslor, ungefär som ett foto-filter. Vi minns hur underbart det var, eller hur fruktansvärt. Nyanser göre sig icke besvär när vi är i detta modus. Om vi kan ta bort dessa filter och börja undersöka alla de känslor och färger som verkligheten och den levda verkligheten faktiskt bestod/består av, då ökar närvaron. Det finns många skäl till att dessa filter uppstår, och de flesta av oss har våra favoriter som vi använder gång på gång. Men tyvärr förvränger filtrena verkligheten, och vi kan inte vara närvarande i en värld som vi har gjort om efter våra egna behov. Så åtminstone i terapeutiska möten måste vi ta bort dem och undersöka originalet. Det kan upplevas som skrämmande, men det är det värt: verkligheten blir inte mindre vacker när den är sann, tvärtom!