Ekopsykologer har länge pratat om att vi moderna stadsmänniskor ofta präglas av en slags ”otrygg anknytning” till naturen. Denna terminologi har förstås lånats från utvecklingspsykologin, där anknytningsmönstret snarare beskrivs i relation till mamman eller någon annan primär anknytningsperson. Men ekopsykologerna menar att vi egentligen även har en anknytningsrelation till naturen – vi är ju faktiskt fullständigt beroende av naturen för vår överlevnad. Men hos dagens stadsbor är denna anknytning otrygg i meningen att vi inte riktigt vill känna vid vårt beroende av och rädsla för naturens krafter.
Tre försvarsmekanismer
För att undvika att känna vid den ångesten som en otrygg anknytning innebär så behöver vi, enligt anknytningsteorin, använda oss av försvarsstrategier. Det finns främst tre försvarsstrategier som blir tydliga i sammanhanget: 1) klyvning – att låtsas om att inte veta om eller vara intresserade av naturvärden. Bara terminologin i sig, att vi delar upp världen i oss människor och naturen vittnar om denna klyvning; 2) omnipotens – vi övertala oss själva om att vi kan styra naturen, och således håller ångesten som vår beroende av naturen ger upphov till i schack; och 3) idealisering – att vi låtsas om att naturen är enbart fin och underbar, utan att medge om dess mer skrämmande och oförutsägbara sidor.
Kan naturupplevelser reparera anknytningen?
En människa med en otrygg anknytning till sin primära vårdgivare har ökad risk för psykosociala problem och psykisk ohälsa senare i livet. Kanske är så även fallet om vi har ett otryggt anknytningsmönster till vår moder jord? Detta återstår att beforskas, men det vi redan vet är att naturupplevelser kan främja en god psykisk hälsa. Bland annat har läkare i Skottland nyligen börjat förskriva naturupplevelser för patienter med högt blodtryck, depression, stress och ångest (se mer om detta här). Mer sådant kanske kan verka till att reparera detta otrygga anknytningsmönster framöver?