Stockholm är fortfarande skakad efter fredagens händelser på Drottninggatan. Det är den första vardagen efter dådet och många behöver ta sig till arbetet i en stad som nu fått en hemsk och dyster fläck av hat och ilska över sin kärna. Vissa är personligt drabbade och många är chockade och känner nog att det hade så väl kunnat drabba en själv eller ens käraste.
Det är i dystra stunder som godheten träder fram
Jag pendlar själv mellan två känslolägen. Den ena är en öm, kärleksfull känsla, när jag bevittnar den medmänsklighet och vänlighet som träder fram i detta läge: I fredags öppnade flera människor sina hemdörrar för andra som hade svårt att ta sig hem, vissa bjöd på korv längs med gatorna, många hjälpte sina grannar och vänner med det vardagliga, som att hämta barn från skolan, köra hem. När jag ser havet av människor som närvarade på minnesstunden på Sergels Torg igår väller det upp värme i bröstet.
Det hemska är att det just går att förstå!
Men det är också en annan, läskig känsla som träder fram: Jag ser många skriva, hör många yttra att det är helt ofattbart att sådant här händer i Sverige, hur kan någon vara så vansinnigt ond? Men jag tänker att det allra läskigaste i det hela är att det just, någonstans, faktiskt tyvärr går att förstå. Pusselbitarna passar ihop, exempelvis så här skulle det kunna se ut: En människa med någon form av empatisk störning som har flytt fattigdom och blivit nekad uppehållstillstånd, som är i kontakt med extremistiska grupper som spär på hatet mot samhället som nekat honom planerar en hämnd. Ekvationen går ihop, och vi vet att det kan hända igen.
Hur förhindrar vi detta?
Jag har förstås inget heltäckande svar på detta, men en sak som jag kan konstatera från mitt eget perspektiv är att vi behöver mer kompetens kring och resurser för att se till att våra asylsökande får tillräckligt stöd när det gäller just att anpassa sig till sin livssituation. Vilka psykosociala faktorer är det som föder extremism i vårt land, och går det att göra något åt dem?
Socioekonomiska skillnader, anonymitet och segregation
Det som vi vet från ett samhällsperspektiv är att ökade socioekonomiska klyftor är förknippade med mer våld och brottslighet. Detta har mest beforskats på en lokal, samhällsnivå, bland annat inom länder. Men kanske kan vi också börja prata om att de rådande globala socioekonomiska klyftorna länder emellan är förknippade till denna typ av globaliserad våld som skedde på Drottninggatan? En annan sak som vi också vet är att en ökad anonymisering i samhället bidrar till försämrad empatiförmåga – vi har svårare att känna empati gentemot människor som vi inte har någon känslomässig koppling till. En ökad lokal segregation (till ex bostadssegregation) kan förstås också bidra till sådan anonymisering.
Hur fortsätter vi framåt?
Vad kan vi som individer göra? En sak som jag tänker på är att vi kan i våra lokala samhällen agera för att bli mer inklusiva – att engagera oss i lokala aktiviteter som välkomnar våra nya medborgare, på en medmänsklig nivå lik den som aktiveras i krislägen som skedde i fredags. Krisen blev ”på riktigt” för oss i Stockholm i fredags, men många människor lever i liknande kristillstånd hela tiden – där det vardagliga inte längre existerar, fungerar. Kan vi minnas den känslan som väcks när våra medmänniskor är i kris, och använda oss av den kraften för ett mer kontinuerligt engagemang? Och kanske finns det också något som vi kan göra för att engagera oss för att minska de ökade globala socioekonomiska klyftorna? Där kanske det mer handlar om den politik vi röstar fram samt våra konsumtionsmönster.
Slutligen kan vi konstatera att den enes utsatthet blir förr eller senare också den andres. Vi behöver tänka på helheten för att få en hållbar trygghet i samhället.