På söndagen den 13 oktober kunde man i Svenska Dagbladet läsa Anders Mathleins inlägg i en pågående diskussion om mindfulness och den popularitet det fått i olika sammanhang (https://www.svd.se/mindfulness–skrapvetenskap-eller-mental-krockkudde). Malthein har rätt i sak när han skriver att mindfulness har använts framgångsrikt bland annat inom kognitiv beteendeterapi. Till detta kan jag tillägga att metoden lärs även ut inom hälso-/sjukvården i form utav framförallt två grupp-program – Mindfulnessbaserad Stressreduktion (MBSR) och Mindfulnessbaserad Kognitiv Terapi (MBKT) – båda som omnämns i Socialstyrelsens riktlinjer för vård av ångest och depression (https://www.socialstyrelsen.se/regler-och-riktlinjer/nationella-riktlinjer/slutliga-riktlinjer/depression-och-angest/). Jag håller även med om Mathlein’s analys om det problematiska med att mindfulness kan läras ut av vem som helst, eftersom det inte är en metod som omfattas av legitimation från Socialstyrelsen. Men resten av analysen i Mathlein’s artikel väcker en del frågetecken hos mig, och återspeglar en del vanliga missuppfattningar kring mindfulness som man ofta möter på.
Bland annat ifrågasätter Malthein den vetenskapliga evidensen för mindfulness, och tar avstamp i Ronald Pursers nya bok “McMindfulness: How Mindfulness Became the New Capitalist Spirituality”. Men det är inte framförallt hjärnavbildningsstudierna som Malthein kritiserar som avgör ifall en psykologisk behandlingsmetod är verksam, utan här behövs framförallt randomiserade kontrollerade prövningar (RCT:s). Vad gäller forskningen på mindfulness som intervention, så finns stöd från RCT-studier för dess användning för stress, depression och smärttillstånd (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/29126747) – annars hade interventionerna inte omnämnts av Socialstyrelsen i de ovannämnda riktlinjerna, som knappast baseras på ”skräpvetenskap” så som Malthein skriver.
Visserligen kan jag hålla med om att det är synd att mindfulness så starkt förknippats med spa- och må-bra-filosofi. Men detta beror nog snarare på att vem som helst – även någon som inte riktigt förstått vad mindfulness handlar om – får lära ut det då det tidigare inte funnits några nationella riktlinjer. Även idag verkar det finnas en okunskap kring vad som står i dessa riktlinjer. Detta har gjort att en i grunden potentiellt kraftfull metod har urvattnats och felaktigt börjat associeras med positivt tänkande och foglighet. Detta är något som Ronald Purser också skriver om i sin bok, men Malthein verkar enbart ha fastnat för den kritiska delen i boken och helt blundat för de delar där Purser lyfter potentialen i mindfulness om den används för rätt syften. Pursers kritik yttras utifrån perspektivet att han är en mycket välinsatt praktikant av mindfulness och har lärt ut det samt skrivit många böcker om ämnet. Purser ger även förslag på alternativa tillämpningar av mindfulness som inte präglas av neoliberalt individualistiskt tänk. Han ser potentialen som metoden har för samhällsengagemang, vilket är något som många andra insatta forskare och mindfulnesslärare också gör. Pursers kritik handlar inte om att vara ”emot mindfulness” i sig så som Malthein verkar ha tolkat att den gör. Den handlar snarare om att försöka korrigera de betydande missuppfattningar om metoden som har börjat florera bland gemene man på grund av att den har kapats och omformulerats av en neoliberal och individualistisk kultur.
Mindfulness handlar nämligen knappast om vare sig foglighet eller mys – det kan nog de flesta som mediterat längre stunder vittna om. Snarare handlar det om att möta sina obekväma känslor och upplevelser genom att vara uppmärksam, och detta i sin tur kan leda till en ökad medvetenhet om just roten till problemet, varför en mår som en gör. Om en övar på att lägga märke till var och när en viss känsla uppstår, så lär en få bättre förståelse för vad i ens upplevelsevärld som triggar igång känslan. Att ”mindfulness lär att vi ska acceptera, inte värdera och ifrågasätta, vare sig det gäller klimatångtest, orättvisor eller arbetssituationen” (så som Malthein skriver) stämmer knappast: Desto mer vi övar på att se saker som de är (acceptera), desto svårare får vi för att blunda för det som vi inte mår bra av individuellt eller kollektivt.
Den stora frågan som jag ställer mig är följande: Vem skulle kunna ändra stresskapande samhällsstrukturer om det inte vore individer – antingen via individuellt agerande av de som innehar maktpositioner eller i gruppsammanhang via kollektivt agerande? Mindfulnessutövning kan leda till ökad medvetenhet om vad som skapar stress i ens liv, vilket förstås kan vara allt ifrån individuella val till samhällsstrukturer. Den har även visats öka tendensen till att agera utifrån ens värderingar i stället för att agera utifrån det som är internaliserade normer i samhället eller invanda mönster. Därmed lär den snarare främja ett agerande som ändrar på skadliga samhällsstrukturer, än att främja foglighet. Då vissa studier tyder på att mindfulness kan öka sådana aspekter som är viktiga för att bry sig om sin omgivning och att agera för att förbättra den – så kallat prosocialt beteende (https://www.ncbi.nlm.nih.gov/pubmed/30094812) – så lär det i alla fall inte vara en nackdel för kollektivt agerande.