När blir man färdig med sig själv?

När jag tar mig genom Stockholm och ser byggen vid Hornstull, Slussen, Hagastaden – överallt byggs det – så fångar jag mig själv med en tanke: “När blir staden färdig nån gång?” Sedan konstaterar jag att den nog aldrig blir det. Vad skulle det ens betyda, att en stad är “färdig”? Någon sorts stillhet, stagnation? Avsaknad av förändring?

Och så tänker jag att det också är på det viset med oss människor. Emellertid möter jag ibland på åsikter, bland annat om människor som arbetar med psykologiska processer eller välmående – det är som att dessa människor hamnar något oftare under det kritiska förstoringsglaset: “hon visade ilska fast hon arbetar med Mindfulness” eller “han verkar ju inte riktigt ha koll på sina känslor fast han är psykoterapeut” osv. Jag tänker att sådana uttalanden vittnar om en slags förväntning, att när man arbetar tillräckligt med sig själv blir man till slut fulländad, färdig på något sätt.

Men hur skulle det se ut egentligen? Hur ska en färdig och fulländad människa vara? Någon som inte visar negativa känslor? Någon som alla tycker om? Någon som aldrig mer behöver lära sig något nytt om sig själv eller andra? Det verkar ju absurt. Men jag kommer inte på några bättre förslag, och måste därför konstatera att den “färdiga” människan är en utopi som vi gärna kan släppa.

Jag var nyligen och såg Cirkus Cirkörs föreställning “Limits”. Där fick vi i publiken göra ett experiment: Stå men slutna ögon och fokusera uppmärksamheten i fötterna. Det som en då kunde känna, var att när man står stilla finns det alltid lite rörelse i stillheten. Kroppen arbetar hela tiden med små rörelser för att hålla balansen. Balans består inte av stagnation, utan av ständig rörelse och förändring. Försöker en hålla sig i en helt orörlig, rigid balans faller en lätt omkull. Desto bättre balanssinne en har, desto mindre blir förstås rörelserna, utsvävningarna blir mindre. Kroppen hittar snabbare tillbaka till en stabilitet – en stabilitet som består ständig förändring.