Långfredagen, det stora lidandets dag. Fokus är på de stora, tunga och mörkaste delarna av människolivet: död, orättvisor, smärta, förnedring, lidande och hopplöshet.
Ikonisk gestaltning av att lida
Jesus dödsdom, korsvandring, korsfästelse och död gestaltar dessa ofrånkomliga inslag i vår värld. Hans ord på korset, “Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” är ikoniska och ekar i konst och kultur ända in i vår samtid. Som mycket annat i konst och religion kan de tolkas på olika sätt (var det en troskris? Refererade han till en psalm som börjar med samma ord?), men oavsett så speglar de en ensamhetskänsla och en oro inför morgondagen: “kommer det att bli någon sådan för mig nu när detta har hänt?” I långfredagens händelser gestaltas upplevelsen av att mista kontakten med det man tror på allra mest, att överges av det allra viktigaste. Att bli lämnad ensam med allt det dåliga vår värld innehåller.
Den inbakade passionen
Men långfredagens berättelse om lidande kallas också passionshistorien. Ordet passion betyder både lidande och stark lidelse: de båda sidorna av ordet hör ihop. Kanske är det så att utan skit blir det ingen skönhet? Att lidande och smärta öppnar upp oss för det vackra i livet? Om vi stänger oss för det fula och onda, det som vi inte gillar, så stänger vi oss också för det vackra som kommer i dess kölvatten? Om vi inte vill se orättvisor och utsatthet, då får vi inte heller uppleva det fantastiska i att någon säger ifrån och står upp för den svage eller den otroliga känslan i att ta emot en utsträckt hand.
Är lagom tryggt livet?
Om vi alltid upplever livet som lite lagom tryggt och behändigt, ja då händer kanske inte så mycket obehagligt, men inte heller så mycket häftigt. Ett passionerat liv förutsätter att vi öppnar oss för både smärta och kärlek, både för de riktigt svåra känslorna och för upprymdhet så stark att den knappt går att härbärgera. Det går inte att välja bara en sida.
Om skit och skönt
Att se och kännas vid livslidandet som är en del av att vara människa (även om lidandets form ser olika ut för olika personer) är en förutsättning för att känna djup glädje, tacksamhet och kanske också extas. “Skiten” (som vi i dagligt tal ofta kallar lidandet) kanske är det som öppnar dörren till det riktigt sköna (som vi i dagligt tal ofta beskriver det härliga, det vi gillar)?
Att låta sig stillas
Långfredagens tema lidande ber oss att stänga av våra förväntningar en stund, att vara i det smärtsamma utan att distrahera oss, att låta förlusten kännas och smärtan få finnas, och att stilla oss själva och våra begär. Att låta världen stanna för en stund. På så sätt skapas en ny plattform, en ny plats att ta avstamp ifrån, en ny jord att så glädje i.
Troskriser
Oavsett vad man tror på kan långfredagen påminna oss om troskriser, om de så handlar om Gud, politik, värderingar eller viktiga personer i vårt eget lilla sammanhang. Vi kan stilla oss och kännas vid alla de känslor, tankar och vetskaper som vi kanske håller borta i vår vardag. Att ge lite plats åt det onda, det som är som det är trots att vi inte vill det kan kanske behövas i en snabb värld som fokuserar på ständig lycka och att nå allt större framgångar. Långfredagens tema är en motvikt till detta. Om så bara för en dag.
(På bilden: den evigaste symbolen för relationen mellan smärta och skönhet, rosen med sina taggar.)