Så här i semestertider får vi ofta chans – på gott och ont – att spendera mer tid med familj, släkt och vänner. I samband med denna gemensamma tid kan vi ibland även upptäcka att dessa människors så kallade ”demoner”, dvs. deras sämre egenskaper går oss på nerverna. Den vilsamma semestern och kvalitetstiden som vi hade sett fram emot kanske inte blev så vilsam som vi hade tänkt oss.
Vad händer om vi försöker se denna tid, och dessa påfrestningar som en slags övning? En övning i att både förstå oss själva bättre, inklusive våra gränser, reaktionsmönster, försanthållanden, och att kanske lära oss något mer även om andra människor, att förstå och kanske till och med acceptera dem bättre. Var går gränsen mellan rätt och fel? Varför har olika människor helt olika syn på hur man ska och får bete sig? Finns det någon absolut sanning i dessa avseenden eller handlar det om olika perspektiv?
Dessa förmågor till självkännedom och till att förstå andra kanske kan gynna oss även i vardagslivet där vi förmodligen får mindre tid till reflektion!