Semestertider kan erbjuda en uppsjö av prövningar av vår förmåga att ”acceptera saker så som de är”:
Kanske hade vi länge väntat på den välbehövda semestern, och såg framför oss långa dagar utan krav och fyllda med rofyllda stunder. Men så blir det inte alltid som vi har tänkt oss. Och då har vi kanske hört att det är bra att acceptera saker och ting ”så som de är”.
Lättare sagt än gjort!
En vanlig fallgrop i det här med att acceptera är att vi ofta riktar den mot yttre omständigheter: Vi kanske jobbar på att acceptera att semesterveckan inte bjöd på så fint väder som vi önskat, eller så våndas vi med att acceptera den där släktingens gränsöverskridande beteende, som vi nu måste stå ut med under hela semesterveckan. Men så hamnar vi där, gång på gång igen, i att grubbla över allt vi nu inte kan göra pga vädret, eller vad jobbig släktingen är.
Om vi fastnar i grubblerier kan det vara ett tecken på att vi missat en viktig nivå av acceptans – nämligen att acceptera våra egna känslor. Javisst, vi blev besvikna på att det regnar när vi hade föreställt oss bad. Och absolut, vi känner oss irriterade på släktingen och vill antingen säga ifrån eller ta lite distans och egentid.
Att acceptera våra egna känslor är något som många av oss ofta missar, och ofta är det svårt att komma vidare innan vi väl gjort det, och i nästa led, tagit våra egna känslor och behov på allvar. Ibland är det först då vi kan släppa taget om grubblerierna.
Jag önskar dig en fin vecka!
Maria