Socialstyrelsens generaldirektör Olivia Wigzell och Folkhälsomyndighetens generaldirektör Johan Carlson skriver på Expressens debattsida om hur barns och ungas psykiska ohälsa ökar, och hur detta behöver tas på stort allvar. De menar, utifrån rapporter och statistik som Socialstyrelsen har tagit fram, att såväl sökandet av psykiatrisk vård som psykiatrisk diagnostisering i gruppen unga har ökat markant de senaste åren. “Att fler av dem som behöver stöd söker och erbjuds stöd är positivt. Den ökande psykiska ohälsan är dock varken acceptabel eller hållbar”, skriver de.
Varför denna ökning?
Vad är då orsaken till denna ökning, undrar man då. Wigzell och Carlson tar upp stress, ensamhet och mobbning som anledningar till att unga dras med ångest och oro. De psykiska besvären som unga söker för tycks ofta uppstå i kombination med ovanstående. Detta är väldigt viktigt, tänker jag – stress, ensamhet och mobbning är faktiskt alla symptom på existentiella samhällsproblem:
Stress = känslan av att inte räcka till som människa, att inte kunna välja det meningsfulla utan att istället ständigt vara upptagen med sådant som många gånger känns meningslöst.
Ensamhet = att vara isolerad, att inte kunna få kontakt med andra, att inte bli emottagen, sedd och hörd. Ett verkligt mänskligt urtema.
Mobbning = att inte få vara en del av helheten, av sammanhanget, att inte få känna tillhörighet. Detta är ytterligare en dimension av det stora, existentiella temat isolering. Vi människor behöver starka, närande sammanhang för att må bra och utvecklas.
Det är inte konstigt att det är barn och unga, de färskaste och minst formade människorna, som blir symptombärare av samhällets problem. I så måtto är verkligen Wigzells och Carsons uppmaning mitt i prick – att ta ungas problem på allvar är inte bara att ta själva ungdomarna på allvar, utan också att ta vår samtid och vårt samhälles riktning på allvar.
Vad ska vi göra?
Debattörerna betonar vikten av förebyggande åtgärder, framförallt i skolan. De menar att ökningen av psykisk ohälsa inte först och främst beror på att folk helt plötsligt blivit mer sjuka av sig, att sjukdomarna så att säga har ökat av sig själva, utan att problemen uppstår till stor del pga ungas livssituation. De konkluderar: “Detta tyder på att insatser många gånger krävs utanför hälso- och sjukvården, dels för att främja hälsa och förebygga ohälsa innan den blivit alltför uttalad, dels för att vården ska klara att stödja de som har mer omfattande behov.” De menar alltså att de från sina perspektiv som generaldirektörer för Socialstyrelsen och Folkhälsomyndigheten ser att det inte först och främst är mer vård som behövs, utan insatser i de miljöer där problemen uppstår. Poängen är inte att vården inte ska stärkas, utan att det kan finnas andra insatser som behövs, och som vården inte kan kompensera för. Jag tänker satsningar på kultur, på samtal, reflektion och skapande som inte syftar till resultat i första hand, utan till att vara en kreativ, och därmed utvecklande, process.
Att förebygga
Att förebygga psykisk ohälsa har blivit något av en kliché, men om vi bortser från det slitna i denna fras så framträder ett väldigt viktigt innehåll: psykisk ohälsa kan inte enbart avhjälpas med hjälp av vård. Vi kan inte sjukvårda oss till att bli människor som upplever mening, helhet och kraft att leva just vårt eget liv så väl som möjligt. All ångest, oro, stress, utmattning och depression är inte sjukdom, utan är många gånger symptom hos individen som uppstått ur problematiska samhällsarrangemang. De kan bero på brist på förmåga att hantera svårigheter, otillräckliga resurser, naturlig känslighet, avsaknad av stöd, att inte kunna se några alternativ, osv. Konst och kultur har oerhört mycket att bidra med för att förebygga dessa problem, och överlag projekt där livsfrågor står i fokus snarare än psykiatriska symtom. Skapande stimulerar hälsa på ett sätt som ligger bortom vårdens potential.
Goda livsvillkor och inre hållbarhet är nyckeln till hälsa
Jag instämmer därför till fullo med debattartikelns avslut: “Först när samhället i stort skapar goda livsvillkor för de unga kan hälso- och sjukvården ges möjlighet att möta behoven.” Det som av debattörerna kallas goda livsvillkor skulle jag vilja kalla ett hållbart samhälle, och därtill skulle jag vilja tillägga vikten av att hjälpa unga individer att skapa inre hållbarhet. Förutom vård av det som vi klassar som sjukdom behöver vi främja utvecklandet av ett hållbart sätt att leva sitt liv utifrån sina mänskliga resurser. Vi kan inte göra allt, alltid och på en gång även om det kan verka så när en ung människa tittar in i vuxenvärlden.