Rätt så ofta möts jag av klienter i psykoterapi som efter ett tag kommer så långt i sin process att deras mer omedelbara ångest, depression eller utmattning har lyft. En viss självinsikt, kanske tillsammans med viktiga livsstilsförändringar har bidragit till att det dagliga måendet upplevs som hyggligt i jämförelse med det det var innan. Då kommer ofta frågeställningen – är det rimligt att gå i terapi om man inte fortfarande lider till daglig dags?
En viktig fråga förstås, när resurser och tid ofta är knappa och det finns andra, kanske mer akuta saker att prioritera. Men klientens dagliga liv kanske fortfarande präglas av att hen inte riktigt vet vad hen vill i livet, eller vet hur hen ska fatta viktiga beslut i sin vardag. Är detta ett rimligt ämne för en fortsatt terapi?
Som jag ser det är det ett mycket viktigt, och till och med väsentligt fokus för en psykoterapi att ta reda på vad vi vill i livet – vad som ger oss en känsla av mening. Även om bristen därav inte direkt leder till lidande, om man går länge med en känsla av ovisshet i dessa frågor är man inte långt ifrån att hamna i dåligt mående igen.
Om man verkligen kan landa i sig själv och lära känna sig själv, sina behov och önskningar i en psykoterapi, så han man nog med hög sannolikhet avvärjt behovet av nya behandlingar längre fram. Då kan man i stället fokusera på att leva livet på ett sätt där man inte endast känner att man överlever, utan även kan blomstra och därmed bidra till välmående även hos andra i ens närhet. Det blir en win-win för en själv i det långa loppet, men även för andra som en har att göra med.
Text: Maria Niemi